Det jag älskar med journalistik..
Är att det verkligen hjälper mig, att lära mig själv att prata i telefon.
Ha fan alltid hatat att ringa till folk. Här måste MÅSTE jag. Här kommer
jag inte undan. Eller idag hade jag kunnat kommit undan men då hade
det blivit jobbigt istället.
.
Telefonrädsla - Lathet
.
Vad väger tyngst liksom? Latheten jaa. Faktiskt. Sen så är det kallt ute,
också. Och så finns inte riktigt tiden till att jaga folk på stan OM man vill
gör andra saker mää. =P Näe och så tror jag faktiskt att man växer lite
grann som människa varenda gång man lyckas ringa till någon okänd.
Det är ju bra träning juuh. Det får ju en att inse att det faktiskt inte är så
farligt. Va kan de göra egentligen? Slå mig, näe. Hata mej, jaa kanske.
MEN va spelar det för roll när jag är typ flera kilometer bort? Ingenting.
Det är INTE direkt någon fara för mitt liv. ^^ Typ.
.
Det som inte dödar, det härdar!
.
Näe och sen känslan efteråt. OJOJOJ. Gud, va nöjd man känner sig OCH
den känslan kan man typ leva hela dagen på. ^^ Nästan!
.
Såå tolkning:
Jag har nu bokat in ett fotomöte till en klasskompis nästa vecka. Haha!
Inte sån stor grej jag vet, men just det att ringa, det var stort för mig! ;)
.
.......................................................|
.
Nu väntar en sidsjörunda med syster-yster. :)
Ikväll blir det jobbelijobb som sedan kommer avslutas med IDOL-mys
hos Cecilia. Feels good! Hörde ryktesvägen att det tydligen skulle finnas
nybakta bullar.. ojojoj, thats feels REALLY good!
Kommentarer
Trackback
