Det är ett skämt..

Eller inte. Varför ska jag alltid ligga steget efter?

Varför kan jag inte någon gång få ligga steget FÖRE eller iallafall steget

PRECIS rätt?!

.

Tolkning: Idag kom antagningsbesked 1 till höstens utbildningar.

.

Yeeeaj.. NOT!

.

Vi kan säga så här, hade jag sökt Kalmar FÖRRA året så hade jag kommit

in OCH hade jag sökt Stockholm nu efter jul (VT-2011) så hade jag

kommit in. Men nu, ligger jag ju som steget efter och är nog lika K.Ö.R.D

som förra året. BAJS!

.

Seriöst, varför vill alla andra bli EXAKT samma sak som jag? Daaah!

Varför kunde inte intresset bara ha dalat av helt, varför kunde inte alla

rapporter om hög arbetslöshet ect, ha avskrämt åtminstone några?!

.

Att vara 203:e reserv känns faktiskt förjävla misströstande.

Det stavas värdelöst. Få kanske ta och slå huvudet i betonggolvet så att

jag kan glömma alla drömmar och slå in en ny karriärsbana i trögskallen.

Det är nog fan det enda raka. FUCK. För att komma in på journalist

verkar ju vara stört-omöjligt, för mig. Jag vill inte vänta, jag vill börja nu!

.

Det är så grymt satans störigt. När man äntligen har kommit på vad man

vill bli när man blir stor, ja dåå.. då platsar man inte. FAN.

.

Såå, va ska man göra till hösten? Daaah! Plan B. IGEN.

.

Lägger in en bild på en plutt som jag saknar så att man kan bli lite glad!

Hej fina Frida!



Jag känner igen mig till 100% det här med att ligga steget efter, fan, i fem år har jag kliat mig i huvudet om vad jag vill bli (journalist har alltid legat i bakhuvudet)och nu när jag väl bestämde mig var jag envis till tusen.



Envisheten gav resultat för i höst börjar jag journalistprogrammet via Luleå Tekniska Universitet och det skall bli mycket spännande.



Frida, ge inte upp! Du kommer klara't! :)